Värnamobloggen

När man steg in på gården hade man äppelträden till vänster, med krusbärs- och vinbärsbuskarna intill. Längst bort i trädgården fanns verkstaden, där förre radiohandlare Mattsson brukade hålla till bland diverse verktyg och reservdelar. Hans hushållerska, fröken Karlsson, erbjöd mig att plocka så mycket bär och frukt jag ville. Jag bodde på övervåningen där ytterligare en lägenhet hyrdes ut av husägaren Mattsson.




Det var en idyll, med snickarglädje på varandan, knarrande golv och enbart kallvatten. En enda toalett fanns i huset, och varken badrum eller dusch. För min del utnyttjade jag kompisar, sporthallen och värmde vatten i spisen och hällde i baljor. Hur det äldre paret på bottenvåningen gjorde med tvätt och hygien vet jag inte. Varje månadsskifte när jag betalade hyran blev jag inbjuden på kaffe i finrummet, där det var dukat med vit duk och finporslinet. Herr Mattsson och jag drack ett glas portvin och fröken Karlsson serverade.




Det fanns flera trähus utmed den här delen av Storgatan då, 1975. Mittemot där jag bodde låg Hotell Pilagården och båda husen är rivna sedan länge, liksom det som låg i en stor trädgård längst ut mot Lagastigen.






Från mitt köksfönster såg man bort mot Gästis, huset till höger i fönstret befann sig ungefär där jag idag stod och tog bilden här under.



"Mitt" hus låg där den bortre halvan av den här huslängan nu finns.

I helgen har vi bokstavligen gått från mörker till ljus - från normaltid till sommartid. Det kan man säga förbereddes i lördags kväll:

Värnamo kommun deltog i manifestationen "Earth Hour" med ett arrangemang på Kyrktorget. Annie Johansson (c) talade, Frisksportarna hade ljusshow och Arabusta serverade kaffe. För första gången på väldigt länge var medelåldern över 25 år ute på stan i Värnamo en lördagskväll. Det avslutades med en konsert i Värnamo kyrka med fiol och piano. Ett väldigt lyckat arrangemang, alltihop!

Bilderna blir större när man klickar på dem.








Hade man använt får i stället hade det kunnat se ut så här:

Först var jag väldigt tveksam och var beredd att hålla med Thomas Lundh på Värnamo Nyheter när han skrev att Prostskogen inte längre är en skog, utan en park. Det är röjt och rensat en hel del i snåren runt Prostsjön. Men ju längre jag gick på vägen runt sjön, desto bättre kändes det. Först saknade jag stigen med de knotiga rötterna som man jämt snubblade på, men sen tänkte jag på hur fint det kommer att bli att cykla där i sommar.





Det är anlagt en ny liten sandstrand och ovanför är det planerat för vad jag tror ska bli en cykelparkering. Det är ljusare och luftigare, och vill man känna mera av rena skogen finns det stigar att vika av på in bland granarna.



I stället för att fortsätta stigen som leder ut mot kyrkogården är det schaktat och planerat för en gångväg nedanför prostgården. Tack Strandskyddet för det! Nu kan vi gå utmed sjön hela vägen runt och dessutom få se den vackra kyrkoherdebostaden från baksidan. Plötsligt kändes det som om Prostsjön kommit närmare stan.

Finnvedens Gymnasium, Finnvedsskolan, var färdigbyggd till vårterminen 1970. Jag gick på Yrkesskolan och fick för första gången under min skoltid äta lagad mat i skolmatsal. Efter nio och ett halvt år med medhavda smörgåsar var det bara att ta en tallrik och bli serverad mat av mattanter i vita rockar. All mat var god, och var det fint väder kunde man sitta på avsatsen utanför matsalen och titta på gymnasiepojkar.



Sedan dess har det byggts om och till. En del syns på baksidan; det är, om jag vet rätt, skolbibliotek. I spegelbilden ser man gamla brandstationen, som numera inrymmer estetisk verksamhet.



Slangtornet finns kvar, och minner om gamla tider.

Den här skapelsen finns på baksidan av Finnvedsskolan.

Klockan är femton och nittihå.



Konstverket på stenfasaden från början av 1970-talet har börjat rosta.



En bit bort hörs ljuden från några grabbars åkande i skatebordrampen. Det är en stilla söndagseftermiddag på Tinas ö i mars.

Dagens huvudbry: Var i Värnamo finns de här balkongerna?

Minst en gång om dagen i flera veckors tid har radions P3 spelat "Stockholmssången" med Simon Norrsveden. "Han är en riktig P3-kille" sa någon i ett program där man gissade på hur det ska gå för nya låtar - flipp eller flopp. Den här låten var en klar flipp.

Visserligen sjunger han lite pojkigt, texten har konstig ordföljd här och där, men låten är bra!

Och så tänker jag på att det är Värnamo som är småstaden han sjunger om, och att han kanske rentav längtar till Dannäs.

Det rivs och det byggs nytt i Värnamo. Förhoppningsvis blir det bra till slut, när de nya byggnaderna är klara. Då kommer vi knappt att minnas vad som fanns där förut.

Ett hus i centrum är av den mer bedagade sorten, men är förvånansvärt lite omdiskuterad.



Gamla Värnamo Nyheter-huset, det som ligger omgärdat av parfymeriaffär, Lilla Krogen och kontor. Bor man här, ovanför Ticket och Gottigottgott, så bör man vara tålig mot oljud. På Flanadentorget ställs alltid åkattraktioner för barn upp när det är festligheter i Värnamo. Friveckolördag, karneval och liknande. Det spelar och tutar och skränar från karuseller och hoppborg.



Baksidan är verkligen en baksida. Som en gammeldags bakgård; man nästan tittar efter portvaktskärring, piskställ och Anderssonskans Kalle. Outnyttjade lokaler, underliga prång och restaurangbaksida.

Näst efter riktigt bedagade byggnader så tycker jag att bakgårdar är riktigt intressanta.

Hornbrinkshuset ska rivas och ersättas med en nybyggnation. En av de gamla träkåkarna som det fanns gott om i centrala Värnamo förut. Lokomotivet, där visserligen gamla realskolan finns kvar, Jönköpingsvägen, där det är delvis rivet och byggnadsarbetena igång.



Vad ska hända med de som står kvar? Är det någon som tror att de kommer att bevaras och renoveras?

Kanske hade intresset för bevarande varit större om de legat i samma kvarter, som i Gästis. I Halmstad ser det ut så här:



Tänk ett par kvarter i Värnamo, mellan Kyrktorget och Apladalen. I stället är det så här:

Att gå ut och äta lunch i Värnamo kan kosta upp till 80 kr. Då ingår för det mesta salladsbuffé, dricka, bröd och kaffe. Ska man hävda sig som lunchrestaurang måste man servera bra husmanskost till vettigt pris. 80 kr är i mesta laget, men någon gång då och då är det ok för mig att betala det. För att variera den medhavda matsäcken - som ofta består av gårdagens matrester värmda i micron - åker mina jobbarkompisar och jag ibland ut på stan för att äta. Det finns ett ganska stort utbud av serveringar i stan. Allt ifrån "korvkiosk med bord under tak" till "representationslunch med kostym och slips".

I dag var vi på Barollo - den restaurangen som ligger i hörnet vid Kyrktorget. Ett ställe med anor - länge fanns här kinarestaurangen Fu Rong och riktigt långt tillbaka i tiden hette stället Per & Kersti. Dagens inriktning är italienskt - man har en italieninspirerad meny samt pizza. Tyvärr kan man inte läsa lunchmenyn på deras hemsida. I dag kunde man välja mellan fjärilskotlett och pasta med sås för 79 kr. Alternativet pizza fanns också, dock med det förbehållet att dricka inte ingick. Således kostade min lunch 97 kr. Jag var riktigt sugen på pizza och valde en sort med tomatsås, mozzarellaost, parmaskinka, ruccolasallad och kronärtskockshjärta.

Före lunchrätten blev vi serverade varsitt fat med salladskål, rödlök och tomat. Ingen salladsbuffé, alltså, men helt ok. Vi var två som valde pizzan och den tredje tog pastarätten. Han var helt nöjd med sitt val, men vi med pizzorna fick stödäta frukt hela eftermiddagen. Jag gillar tunn botten på pizza, men det ska vara en fyllning som mättar. Den här hade bara en skymt av tomatsås, mozzarellan var en halv näve och att man kunde skiva parmaskinka så tunnt hade jag ingen aning om. Det tog sin stund att äta i alla fall, tack vare att bottnen var så seg att det inte gick att skära. Eller så var det slöa knivar. Eftersmaken var  "vatten och bröd".

Ett par kvällar har jag ätit där från menyn, och det var både gott och prisvärt.

I dag firar Värnamobloggen två saker!

För det första FDUÖ - Första Dagen Utan Överdragsbyxor! I fem månader har jag varit tvungen att ha på överdragsbyxor varje dag när jag har cyklat till jobbet, på grund av regn, snö och kyla, men i dag var det två plusgrader, solen anades bakom den grå yllefilten på himlen och cykelbanorna var snöfria.

Det andra är att Värnamobloggen fyller ett år! Den 16 mars 2008 började jag blogga här, gjorde ett uppehåll till juni och har sen fortsatt oavbrutet. Jätteroligt har jag haft hela tiden. Antalet läsare ökar stadigt, vilket gläder mig allra mest. Hoppas att ni fortsätter läsa!

Det var ett tag sedan vi hade en gissningsbild här på Värnamobloggen. Så gnugga geniknölarna, se er omkring i stan och tala om var den här porten finns!

Här i trakten protesterar några mot att det ska byggas vindkraftverk inom synhåll för deras gårdar, kunde man läsa i Värnamo Nyheter.

I Göteborg ska det sättas upp ett 60 meter högt pariserhjul - eller stadshjul som det påstås ska heta - som kommer att placeras vid kanalen. Väl synligt för många göteborgare, men inte till någon nytta mer än som turistattraktion. I storstan är de inte så känsliga.

Vid årsskiftet bytte Designhotellet namn till Hotell Scandic Värnamo, men ägare är fortfarande Kåre och Lillian Johansson. Stilen är också densamma med inriktning på konst och design. Tre sviter är inredda av respektive Källemo, Bruno Mathsson International och Svenssons i Lammhult. Hotellet byggdes på 1950-talet och ett rum har inretts så som det såg ut på den tiden.


I foajén kan man alltid se en provdocka med ett nytt klädesplagg designat av Nina Jarebrink, som är från Värnamo. I lördags visade hon lite mer av sin nya kollektion.


Hotellets stora matsal en trappa upp har kvar originalinredningen till viss del. Särskilt sevärda tycker jag den stora glasväggen och glasdörrarna är.

Några Sjuan- eller Myranstolar, en PH-lampa, ett Ellipsbord och en Pernillastol - så är man hemma, tycks det i inredningstidningar och dito bloggar. Det är till och med så att det skrivits insändare i tidningen Sköna Hem om att "måste dessa designikoner visas i nästan varje heminredningsreportage?". När Bruno Mathsson introducerade sina stolar av böjträ och flätad sadelgjord gjorde han revolution mot den tidens ideal med tunga mörka salsmöbler. Han slog igenom på 1930-talet och hans design och idéer har hållit i 70 år. Tala om att "tåla ögats slitage"!



Som värnamobo är jag stolt över att ha tillgång till Bruno Mathssons design och arkitektur genom utställningshallen och husen han ritat. Tyvärr har jag inte sett huset i Tylösand.



Klicka på bilderna för att förstora dem.

I går var det Designers Saturday i Värnamo! Vi fick tillfälle att titta in på Källemo, Kateha, Bruno Mathsson, Blond belysning, Hotell Scandic, Konstarkivet mm. Trots att det var grått väder och småregnade hela dagen hindrade det inte oss att fara runt mellan Mats Theselius stolar och Nina Jarebrinks kläder.



Bland annat fick man se den här fantastiskt snygga stolen "Star" av Theselius hos Källemo. Pärlemorbaksidan är gjord med inspiration av musikinstrument - kanske något av designerns 27 trumset - berättade guiden.



De här stolarna heter passande nog Armadillo, vilket för tankarna till bluesbandet som spelade i går på designminglet.



Min väninna hade tänkt på att ta på sig vantar som skulle passa in i miljön.



Betongstolen Concrete av Jonas Bohlin är en innestol, medan gummistolen NON passar lika bra ute som inne.



Detta är Sven Lundhs devis - att tåla ögats slitage. Stolen Star skulle gärna få pröva på det hemma hos mig!

"VANDALORUM är ett internationellt konst- och designcentrum med ett nationellt uppdrag och stark regional förankring."

Så står det på Vandalorums hemsida. Det är precis vad det är. Internationellt - redan finns det goda kontakter med konstnärer och designers som är kända långt utanför Sveriges gränser - , konst- och designcentrum - om jag säger "Louisiana" så vet de flesta vad jag menar - , nationellt uppdrag - det finns inte dess like i Sverige och kommer att bli centrum för konst och design - stark regional förankring - Värnamo har redan Bruno Mathsson, Källemo och Kateha, det är en logisk fortsättning i en bygd präglad av entreprenörsanda inte minst inom området möbler och design.

Men ska man tro på Vandalorum? Kommer det att bli av? Det har diskuterats vilt under en hel del år, motståndare har dykt upp och pratat om att det är att kasta pengar i sjön. Inte ska man satsa på något så onödigt som ett konstmuseum. Medan förespråkarna - utöver de som jobbat aktivt  för projektet - anser att det inte bara innebär ett lyft för Värnamo, utan att konst behövs, är viktigt och bra.

Om ett par år kanske vi kan ta cykeln till Vandalorum, gå en runda i konsthallen och titta på en utställning och sen sitta på caféet med en kopp kaffe eller ett glas vin.

För att visa att projektet går starkt framåt hade Proton bjudit in till "designmingel" i sina lokaler.

Ett blått ljus strömmade ut från fabriksfönstren, och det var stört omöjligt att fotografera där inne som dålig amatörfotograf. Först minglades det med välkomstdrink i handen. Ca 300 personer passade på att få italiensk buffé och information från projektledaren Sune Nordgren. I vimlet syntes bland andra Kåre och Lillian Johansson, ägare till Hotell Scandic Värnamo, tidigare Designhotellet.



Flera lokala politiker var där, företagsledare, konstintresserade och folk som var nyfikna på vad som händer i Vandalorumprojektet.





Sune Nordgren, som är projektledare, lotsade besökarna från välkomsttal till italiensk buffé, till soffsamtal à la Skavlan till ljuständning på Vandalorumsplatsen. "En subtil antydan", som han kallade det.





Till sist presenterade han bluesbandet Armadillo, som gjorde en fantastisk spelning. Detta missade dock Värnamo Nyheter som inte alls nämnde det i dagens tidning. Tur att Värnamobloggen var där!

I dag var vinden nästan lite ljum när jag cyklade hem på eftermiddagen. Nästan och lite. Det gav i alla fall hopp om att ishala gator och tråkiga snövallar i mer svart än vitt snart är ett minne blott.

När man är i Stadshuset och ska till personalavdelningen, så tar man till höger vid receptionen, blir förhoppningsvis insläppt i korridoren som leder förbi ekonomiavdelningen och så befinner man sig i det som värnamoborna kallar "gamla realskolan".  Gamla värnamobor vill säga. Själv gick jag där i slutet på 1960-talet och hade mattelektioner i C-byggnaden, där det nu finns lönekontor.



Då gick man in på framsidan, för här gick det en gata. Det är glädjande att byggnaderna har sparats, rustats upp och används. 1968 såg det ut så här:



och 40 år senare: