Ett mod
Jag var på dåligt humör (gråväder, barnbarnssaknad, trött på hemmasittande) och tänkte att en promenad nog lättar upp tillvaron. Gick in på Espresso House för en kopp kaffe, men stannade inte länge efter att en man på sin väg till toaletten nös rätt ut i högerhanden som han sedan öppnade dörren med. Annars var det luftigt och bra avstånd mellan besökarna, tills tjejgänget på sju och en bebis trängde ihop sig intill mig. Personal kom fram och bad dem tänka på två meters avstånd, inte sitta vid markerade bord och ta hänsyn till andra gäster (pekade på mig). Det brydde sig de här 17-20-åringarna sig inte så mycket om, så jag gick därifrån.
Något uppiggande och färgglatt i skyltfönstren, kanske?
Visserligen stod det "Smile" på en tröja, men annars var det svart. Inte ens lite glitter.
Så ska vi ha illasittande för korta byxor. Ännu värre i fönstret intill - där var det avklippt i nederkanten. Jovisst, säkert modernt, men inte snyggt för det. ("Ja, det är ju ett mod", som min farmor sa när man klädde sig i något hon inte var van vid. Mod = mode.)
Det enda som piggade upp lite var det här konstverket, där man kan se ett djup om man vill.
Och jag menar allvar, måtte denna anslagstavla få vara kvar precis som den är!
