Fredag på Harrys
Går man ut på AW, som de säger i storstäderna - det betyder After Work och är en form att avspänt umgås med jobbarkompisarna direkt efter jobbet innan man går hem - finns det flera ställen att välja på i Värnamo. Som traditionen säger för dessa restaurangbesök är det ofta en buffé som serveras som varmrätt. Det brukar vara till ett bra pris man kan plocka till sig av både kallskuret och varma rätter, som korvar, kyckling, fläskfilé, sallad och ostar. Vi valde Harrys i fredags och klev in i lokalen halv sju.
Man har också att välja på Lilla Krogen (ja jag vet, de har bytt namn, vem säger Rose Garden?) - alltid fullt med folk, men som stamgäst kan man stuket och behöver variation. En promenad ner till Chaplin är ok, men idag var vi inte sugna på pizza. Stadt Bord & Bar var helt folktomt och Olympia har inte byggt om färdigt. Stigs bistro var inte heller något som lockade, utan lite mer ombonad miljö. Så det blev som sagt Harrys.
Ni som har varit där känner till lokaliteterna. Först kommer man till restaurangdelen, det är där man hamnar om man bokar bord. Lite lugnare, lite tystare. När dessa platser är slut kommer man närmare och närmare bardisken och det är inget fel i det. Jag gillar att sitta uppklättrad på en barstol med liv och rörelse omkring. Men nu var det lite mer än så, för ett jobbgäng hade blivit placerat vid två långbord längst bort till vänster, där som det tidigare var ett par trappsteg ner. Vad roligt de hade! Prat och tal och skål och hög stämning. Mycket trevlig, men ack så högljutt. Det berodde inte enbart på själva sällskapet utan på att Harrys inte har den minsta tanke på akustiken. Av naturliga skäl så blir det hög ljudvolym på ett sånt ställe, det hör till. Det har jag inget emot. Men när det är långt ifrån fullt i restaurangen/puben så borde man kunna föra ett samtal med dem som sitter vid samma bord. Det var nästan omöjligt.
Det borde gå att göra något åt saken. Ljuddämpande skivor i taket t ex. Det fungerar ju så, att man följer efter och ökar sin egen röststyrka och så sitter alla där och skriker till varandra till slut.
Så där satt vi och hojtade om jobbet, om barnbarn, om greklandsresor och konst. Den ende som det var till fördel för var nog den man som kände ett starkt kontaktbehov och således var tvungen att stå riktigt nära och tala in i örat på mitt bordssällskap. Därmed framgick det tydligt att han missat det årliga julbadet och tänkte skjuta på det till nästa jul.
Med tinnitusen sjungande i öronen konstaterade vi i alla fall efteråt att maten och miljön var helt utmärkt.
Man har också att välja på Lilla Krogen (ja jag vet, de har bytt namn, vem säger Rose Garden?) - alltid fullt med folk, men som stamgäst kan man stuket och behöver variation. En promenad ner till Chaplin är ok, men idag var vi inte sugna på pizza. Stadt Bord & Bar var helt folktomt och Olympia har inte byggt om färdigt. Stigs bistro var inte heller något som lockade, utan lite mer ombonad miljö. Så det blev som sagt Harrys.
Ni som har varit där känner till lokaliteterna. Först kommer man till restaurangdelen, det är där man hamnar om man bokar bord. Lite lugnare, lite tystare. När dessa platser är slut kommer man närmare och närmare bardisken och det är inget fel i det. Jag gillar att sitta uppklättrad på en barstol med liv och rörelse omkring. Men nu var det lite mer än så, för ett jobbgäng hade blivit placerat vid två långbord längst bort till vänster, där som det tidigare var ett par trappsteg ner. Vad roligt de hade! Prat och tal och skål och hög stämning. Mycket trevlig, men ack så högljutt. Det berodde inte enbart på själva sällskapet utan på att Harrys inte har den minsta tanke på akustiken. Av naturliga skäl så blir det hög ljudvolym på ett sånt ställe, det hör till. Det har jag inget emot. Men när det är långt ifrån fullt i restaurangen/puben så borde man kunna föra ett samtal med dem som sitter vid samma bord. Det var nästan omöjligt.
Det borde gå att göra något åt saken. Ljuddämpande skivor i taket t ex. Det fungerar ju så, att man följer efter och ökar sin egen röststyrka och så sitter alla där och skriker till varandra till slut.
Så där satt vi och hojtade om jobbet, om barnbarn, om greklandsresor och konst. Den ende som det var till fördel för var nog den man som kände ett starkt kontaktbehov och således var tvungen att stå riktigt nära och tala in i örat på mitt bordssällskap. Därmed framgick det tydligt att han missat det årliga julbadet och tänkte skjuta på det till nästa jul.
Med tinnitusen sjungande i öronen konstaterade vi i alla fall efteråt att maten och miljön var helt utmärkt.
Kommentarer
Trackback
