Värnamobloggen

Det var ju inte Skansen, precis. Men det hade jag inte väntat mig, Sven Slättengren är inte Anders Lundin heller. Han brukar vara en klämmig typ, Sven, men hela allsången var lite tam, tycker jag. Jag hade förväntat mig mer tjo och tjim, kroka arm och rulladirulla, Sven bland publiken med mikrofonen och en bra gästartist. Det var kanske det religiösa inslaget som stillade stämningen? Ett gäng karlar med frikyrkoanknytning var kvällens gäster. De sjöng läsarsånger enstämmigt och hade med sina starka röster kunnat få till fin stämsång om de hade velat. Den yngste av de 20 hade ett par solon och han hade också ambitionen att göra något mer av de gamla kända sångerna. Där fanns en soul-vilja som jag hoppas släpps fram mer med tiden.



Efter lite mer allsång blev det dans på dansbanan till storband. Tapio Weiström sjöng och var var alla värnamobor? Hur ofta får vi lyssna på musik av den klassen? Några stycken dansade och andra gjorde mig sällskap som panelhöna. Det har jag ju varit förr på den dansbanan. Men också buggat loss rejält, haft en och annan flirt och kindat i otaliga foxtrots. Det var tider det, kring början av 1970-talet!



Nu är Folkets Park passé, men heder åt de som jobbar med att få till ett och annat evenemang, och inte minst serveringen. Smörgåsar som dignade av räkor, bakverk för 10 kr som skulle kostat det dubbla på konditorierna. Om du inte är intresserad av det som sker på scenen - passa på att fika i alla fall!