Värnamobloggen

En gång i tiden visste jag allt om Kärleken. Kände till precis hur man kom dit, hur det var att vara där och vad som hände om man gav sig iväg. Vartenda skrymsle i källaren har jag varit i, vartenda rum har jag låst upp. Jag visste lika mycket om Hoppet också, Hoppet som man ser på avstånd. Tron kände jag förstås också till, men där var jag inte lika hemtam. Det var lägenheter som hyrdes ut till läkare.






På gamla lasarettsområdet fanns dessutom Överläkarvillan, som numera är privatägd bostad.

På Hoppet bodde sjuksköterskor och på Kärleken bodde de som var lägre i rang - undersköterskor och sjukvårdsbiträden. Nu är både Hoppet och Kärlekens små möblerade rum med toalett och dusch i korridoren ombyggda till moderna lägenheter. Nej, Kärleken hade ju dusch i källaren. Två toaletter på varje våningsplan om 18 rum och ett litet gemensamt pentry. Rummen på Hoppet var större och det var färre som delade på de gemensamma utrymmena.

I lasarettsbyggnaden fanns också personalbostäder; det var praktiskt att bo vägg i vägg med jobbet! Man behövde inte ta på sig ytterkläder när man skulle till jobbet, och körde det ihop sig kunde chefen knacka på när man var ledig och be en rycka in på avdelningen. Det berättade en sjuksköterska för mig när hon flyttat därifrån efter många års boende.

Det är fint att husen har fått stå kvar och renoverats i stället för rivits.